Jag står vid en kateder.
Framför mig sitter väntande klasskamrater på journalistutbildningen. Idag ska vi leka presskonferens och det är jag som ska spela intervjuoffret Jörgen Wallin, nybliven pensionär som arbetat på reningsverket sedan han var 15 år. Mina klasskamraters uppgift är att få fram mer information och jag har fått ett manus i handen där det står att jag även är schackentusiast, har sju barn med sju olika fruar och suttit inne ett år för hembränning.[vc_single_image image=”147″ img_size=”full” add_caption=”yes”]Innan vi börjar måste ni först veta detta:
jag är en sådan som aldrig förstått lajv, som fullkomligen flyr när det vankas lekar och som inte ens gillar maskerader.
Det är därför det är så märkligt, det som sedan sker.
I samma stund som någon säger ”Grattis på 65-årsdagen Jörgen!” och frågar hur det känns, händer något. Ur min mun klingar något som efter 15 år i Stockholm slipats bort en aning och jag svarar tack sau du hau och jag kommenterar att de känns la bra och jag lägger till man äe ju ändå en sketagubbe när allt kommer omkring. Mitt knepiga direktiv som varit att prata oavbrutet och ideligen återkomma till reningsverket blir plötsligt helt naturligt. Jag svarar självklart på yrkesrelaterade frågor, påstår att vattnet måste gå genom fem olika pilastrar (sure) innan reningen är klar och bjuder på en anekdot om då jag och Curre och Berra tvingades plocka bort skiten manuellt i takt med julmusik. Jag förklarar att jag kommer sakna mitt jobb uta bara helsike men menar också att jag fortfarande kommer att gå mina nattrundor. Nattrundor? undrar klassen. Jo, alltså sticka ner till stranden och undersöka avlagringarna i rören, där kan man nämligen se om reningsverket fungerar som de skau eller inte.
Jag har naturligtvis ingen aning om vad jag pratar om.
Ändå vet jag exakt.
Och jag redogör entusiastiskt för alla märkliga föremål som spolats ner genom åren, ja, det är kattjävlar, lampskärmar, tågrälsar och det allra mest häpnadsväckande, en barnvagn, men ihopfällbar, alltså! och skrattar lite gubbhärligt åt mig själv.
Naturligtvis är det kul att klara av en svår situation, att känna att man är hyfsat snabb i käften, men det som fascinerade mig mest var att det var småländskan som dök upp där och att den gjorde mig trygg. I min röst fanns plötsligt min döda morfar, gamla arbetskollegor på småländska fabriker, farbröder som jag intervjuat till lokaltidningen.
Fanns hemma.
För precis som att Jörgen Wallin, 65 ”är en sketagubbe när allt kommer omkring” kommer jag alltid att vara en smålänning oavsett var jag befinner mig.
Så ja komme.
Johanna Thydell skriver barn- och ungdomsböcker, och fick Augustpriset för I taket lyser stjärnorna. Just nu är hon aktuell med ungdomsromanen ”(M)ornitologen”.
