Varje vecka bänkar sig hundratusentals tittare framför SVTs program ”Gift vid första ögonkastet”, där man får följa utvalda singlar som matchas ihop av experter för att gifta sig och leva tillsammans under en månad. En av experterna är prästen Gösta Tingström, som är med och väljer ut paren, och coachar dem under resans gång. Men är just giftermål den ultimata formen för att skapa en långvarig och lycklig relation? Läs Gösta Tingströms egna tankar kring äktenskapet.När jag är med som expert i SVT:s ”Gift vid första ögonkastet, säsong III” blir det naturligt att fundera på behovet av att helt förnya synen på formen för monogam långsiktig kärlek. Jag har valt att vara med i TV-serien för att försöka visa på vikten av arbetet med relationen, fördjupningen och vad kärleksarbete kan vara. En sorts folkbildningsambition. Jag lever idag som sambo med min kärlekspartner och arbetskollega, Kristina Aspemo. Tillsammans funderar vi dagligen på den ultimata parrelationen, dess form och innehåll. Både för de klienter vi arbetar med, men också i vårt eget liv tillsammans. Allt i denna artikel har vi i teori och praktik kommit fram till tillsammans. Nu bjuder vi in dig som läsare i vårt kärlekssamtal. Om hur formen och innehållet stödjer eller stjälper varandra.
Jag och Kristina älskar varandra och vill leva med varandra. Det vill vi manifestera på något sätt. Idag erbjuder samhället äktenskapet som den yttersta formen för att manifestera kärlek. Vi har båda erfarenhet av långa äktenskap och ser både svagheter och fördelar.
Det finns en glädje i formen, av att ha klivit in i äktenskapet. Det är spännande och fint att bära samma efternamn, kunna säga: ”Det här är min hustru/min man!”. Det ger en social självklarhet och acceptans som är fin att få njuta av och som skapar en samhörighet. Det bidrar till en fördjupad känsla av ett VI och en satsning i att finnas där för den andra och varandra uthålligt. Det är kul att vara nästa länk i den släkthistoriska kedjan. Vi tycker också att de juridiska aspekterna och skyddet som äktenskapet ger är bra. En långsiktig parrelation, inte minst med barn, kräver en juridisk och ekonomisk förutsägbarhet, stabilitet och rättvisa. Det finns också något lockande och attraktivt att få vara romantisk och vara kung och drottning för en dag i en vigsel. Det är skönt att ha en relation vars form ges legitimitet och vars status inte ifrågasätts.
Vi upplevde båda att äktenskapen gav en känsla av trygghet, beständighet och gemenskap. När det sattes på allvarligt prov visade det sig dock vara en illusion. När en vill lämna ett äktenskap, är den andra maktlös. Det vill säga att just den trygghet som vi tyckte att äktenskapet gav oss inte fanns där när en inte längre ville. Äktenskapets löfte och juridiska band gäller bara så länge båda vill i ett jämställt samhälle som det svenska.
Det är tvärtom så att det faktum att vi var gifta höll oss kvar i dysfunktionella relationer. Äktenskapets syfte är relationell status quo och för oss hindrade just det vår växt som individ och som par. Den yttre tryggheten som formen – äktenskapet – stod för, var i centrum, på bekostnad av vars och ens möjlighet att vara sann. Det är inte kärleksfullt mot den andra att hålla fast vid en form som till sitt innehåll är över.[vc_single_image image=”479″]Vi har också erfarenhet av att lojaliteten till formen, äktenskapet, hade en inlåsande och stagnerande effekt. När man låser sig för slutresultatet ”leva lyckliga tills döden skiljer oss åt…” då blir allt annat som går emot den riktningen hotfullt och något man måste skydda sig mot, nedkämpa och förtränga. Det som är, offras för drömmen, för illusionen och för formen. Där uppstår lidandet. Det man helst av allt vill undvika i det läget är precis det man skapar, det vill säga avstånd, minskad frihet, rymd och i slutändan kärlek.
Om man ser på skilsmässostatistiken som finns i Sverige så skiljer sig mer än vartannat par. I väldigt många andra sammanhang skulle man säga utifrån en sådan statistik att konceptet inte fungerar. Om vi där lägger till att vi har en bild av att 20 % av alla äktenskap idag borde upplösas just för att de kväver och begränsar människor på ett sätt som inte är bra, ja då ser det riktigt illa ut. De sistnämnda kan man kalla för äktenskapskonceptets fångar, som lider därefter. Visst kan man leva i ett äktenskap och ha det bra, men då handlar det om att ha en hög grad av medvetenhet.
Självklart tror vi att en långsiktig monogam kärleksrelation också kan vara en av de främsta växtplatser för oss människor. Vi säger bara det att formen kan låsa, förblinda och begränsa. Att människor lockas att oreflekterat lockas kliva in under ett begrepp som får konsekvenser som ingen vill. Det vi drömmer om är att var och en ska vara maximalt medvetna om vad relationen innebär och gör med oss. I brist på annat vettigare begrepp, tycker vi att ”äktenskapet” bör omdefinieras i grunden.
Vi har inspirerats av Shelly Bullard (http://shellybullard.com) och hennes tankar kring den hon kallar ”Concious relationsships” (https://www.mindbodygreen.com/0-21277/the-4-qualities-of-a-conscious-relationship.html), medvetna relationer som hävdar att sättet att relatera i en kärleksrelation är på väg att i grunden förändras eftersom människor växer och alltmer börjar se att det gamla traditionella sättet att relatera inte håller. Det handlar om ett relationsparadigm. Inte minst för mig som i mitt ämbete som präst har att viga andra, blir det här en stor anledning till omprövning och självrannsakan.
Hela syftet med det nya paradigmet handlar om att fokuset för hela parrelationen är växt och utveckling, individuell växt, växt som par och växt som gör att världen blir en bättre plats att leva på. I den nya normen kommer ett parförhållande för alltfler att bli ett utvecklingsäventyr där var och en kommer att kunna växa mer tillsammans än vad de skulle kunna göra var och en för sig. Shelly pekar på fyra punkter som karaktäriserar det medvetna sättet att relatera på och det är så vi strävar efter att leva;
- De medvetna har inte investerat i utgången av relationen. Det är växt som kommer först. Det är genom växt som själva relationen hålls vid liv. Även om växt kan vara jätteläskigt för att det tar oss till det som är okänt och utmanar våra rädslor, så är viljan till det, ändå det som leder oss. Och vi vet att det här riskerar att vi växer i otakt och växer ifrån varandra. Men så är det med allt som lever. Alternativet att kväva det naturliga finns inte.
- Båda parter är hängivna att ta hand om sitt eget skräp och sin egen ryggsäck, sina mönster. Vi alla har sår från det förgångna och dessa kommer ovillkorligen att triggas inom ramen för parrelationen. Vi behöver veta att en parrelation rymmer också det som är jobbigt, läskigt, oattraktivt, för det är genom det man växer. Vi kommer att vara frestade att tro att det här har uppkommit genom den andras dumheter och tillkortakommanden och därmed hålla denna ansvarig för allt elände.
- Alla känslor är välkomna och ingen inre process fördöms. I ett medvetet förhållande finns det rum för alla känslor. Inte bara det, man får uttrycka dem för sin partner också. Det här är ett känsligt och utmanande område, men det är också något av det mest helande man kan göra inom ett förhållande. Om ens partner förmår se, ta emot och låta sig beröras av den andres nyss uttryckta känslor och tankar kommer resultatet att bli fantastiskt.
- Ett förhållande är ett ställe att praktisera kärlek. Kärlek är ingen destination eller ett mål utan en practise, en resa, ett ständigt nyskapande i varje stund i ord och handling. Att göra kärlek är att öva sig i acceptans, att vara närvarande, att förlåta, att komma till sitt hjärta i sårbara ställen och att ge utan förväntan om gentjänster. Vi som kärleksarbetare vill vara en förebild och leva vårt eget budskap.Kristina och jag tänker vidare att vi är givna varandra av det gudomliga. Det är så vi förstår och tar emot varandra. Det betyder att vår egen roll eller förtjänst i att vi möttes och fastnade för varandra, var blygsam. Vi är givna varandra som gåvor för att växa och skapa tillsammans. Vi gläds åt allt gott och härligt vi får genom varandra. Allt detta goda är ändå sekundärt i jämförelse med kallelsen och syftet med att vi mötts. Vi lovar att committa oss till att ta in och göra allt vi kan för att förstå och leva utifrån det större syfte med att vi har mötts.
Såhär kan det låta när jag vänder mig till Kristina (eller hon till mig):
Vi tror att kärleken står att finna inom var och en. Allt som jag behöver finns redan på plats i det som kan vara ett himmelrike inom mig själv. Min uppgift blir då endast att upptäcka skatterna i detta inre rum, samt att låta det flöda ur och genom mig, så mycket som möjligt. Det är inte ”den andra”, min fru, som ska göra mig lycklig. Jag lovar Kristina att i varje given stund anstränga mig att förstå mig själv och vad som blockerar eller hindrar mig från att vara i kärlek med henne. Jag vill alltid kommunicera med Kristina, se och ta ansvar för mina behov, för att minimera den smärta som annars uppstår både i mig och i henne.
Jag vet att när det kinkar sig, när jag upplever hot eller vill styra Kristina på det sätt jag tycker är fiffigast, så vet jag att jag lovat henne frihet, total frihet. Jag vet att skänker jag henne genuin frihet, så resulterar det i att hon älskar mig mer. En frihet utan hakar, undertoner, finstilt och som hon aldrig ska få i baken efteråt.
Min önskan och uppgift i vår relation är att bidra till Kristinas växt även om det så kostar mig hela relationen. Jag är beredd att låta den här relationen dö för att hon ska få uppstå i större härlighet i ett annat sammanhang. Jag är även beredd, att i mig själv, se om det är så att jag krymper, när jag är i relation till henne. Att jag då, trots att det i stunden bjuder emot och gör ont, lämnar relationen till henne.
Detta är en början på vår sanning och vårt vittnesbörd. Vi vill nu bjuda in andra i detta samtal vi har ständigt pågående. Vad väcks i dig när du läser detta?
Gösta Tingström är kärleksarbetare, präst och konsult. Han medverkar som en av experterna i SVTs ”Gift vid första ögonkastet”, som sänder tredje säsongen under våren 2017.
