Mats Jonsson är uppvuxen i Kramfors. Han har bland annat gett ut de självbiografiska serieromanerna Unga norrlänningar, Pojken i skogen, och Mats kamp. Pojken i skogen belönades med Norrländska litteraturpriset och Urhunden för 2005 års bästa svenska seriealbum. Nu är han aktuell med serieromanen Nya Norrland.
Vi bad Mats ställa fem frågor till vår glesbygdsminister Sven-Erik Bucht.Mats– Jag har fått intrycket att för mycket av den politiska, ekonomiska och kulturella makten i Sverige är centrerad till Stockholm. Att Norrland dessutom utgör en så liten del av landets befolkning gör det lätt att bortse från norrlänningarna – inga riksdagsval vinns genom att övertyga dem, det är ofarligt att göra nedskärningar eller flytta verksamheter från Norrland eftersom opinionen inte kan växa sig stark på riksnivå, hela landsänden ligger i medieskugga och storstadsbor är (upplever jag) generellt ointresserade av vad som händer där. Vad anser du att man bör göra för att motverka detta, i och utanför det parlamentariska systemet? Vad kan man göra som vanlig medborgare? Behövs det en gräsrotsrörelse? Hur stort intresse för landsbygdens intressen finns det inom regeringen och inom socialdemokraterna?
Sven-Erik – Jag tror att det på vissa håll kan finnas en bristfällig kunskap om hur villkoren på landsbygden ser ut och därför kan det vara svårt att förstå varför frågor kan få en helt annan tyngd och väcka helt andra känslor på landsbygden än i staden. Egentligen är det också mer korrekt att prata om landsbygderna, för det finns ingen homogen landsbygd utan förutsättningarna, möjligheterna och utmaningarna skiljer sig åt mellan såväl stad och land, som mellan olika landsbygder. Det är jätteviktigt att beslutsfattare och opinionsbildare på alla nivåer är medvetna om, uppmärksammar de här skillnaderna och tar frågan på allvar, annars riskerar klyftan mellan stad och land och inom städer bli ännu större än vad de är i dag. Det är i slutändan ett hot mot demokratin. Regeringen är fast besluten att vända utvecklingen på landsbygderna och har kommit en bit på väg men mycket finns fortfarande kvar att göra.
Mats – Bollsta sågverk tar upp en stor yta mellan samhället och älven, bullrar dygnet runt, timmertransporterna kör sönder vägarna och skapar en osäker miljö i centrala Bollstabruk. Sågen må vara en viktig arbetsgivare, men mycket lite av miljardomsättningen stannar på orten då automatiseringen lett till att antalet anställda (som betalar inkomstskatt i Kramfors) ständigt minskar och SCA:s vinster beskattas statligt. Kommunstyrelsens ordförande Jan Sahlén har sagt (i samtal med mig) att ”Bollstaborna i praktiken bor i ett industriområde” och Bollstabruks intresseförenings ordförande Lars Sjödin berättade att SCA:s platschef efter att ha donerat virke till en gångbro över ån sagt att han ”måste få andrum” året därpå, och alltså inte ville ha någon förfrågan då. En gammal klasskamrat till mig som bor kvar sa ”sågen är en egen värld, man vet ingenting om den, den bara finns”. Hur känner du inför denna lägesbeskrivning? Borde storföretagen visa ett större intresse för platserna där de bedriver sin verksamhet? Finns det inte något nästan provocerande i främlingsskapet mellan storindustrin och lokalsamhället, hur ortens representanter på sin höjd kan få lite virke av en miljardindustri mot löfte om att inte tjata nästa år? Om du i någon mån ser ett problem i detta – hur skulle man kunna arbeta emot det? Och vad tror du om tankarna på att låta mer av sågens vinster stanna lokalt genom en omläggning av skattesystemet? Är det överhuvudtaget realistiskt, politiskt genomförbart eller ens önskvärt?[vc_single_image image=”572″]Sven-Erik – Syftet med systemet för kommunalekonomisk utjämning är att skapa ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting i landet att kunna tillhandhålla sina invånare likvärdig service oberoende av kommuninvånarnas inkomster och andra strukturella förhållanden. Systemet ses just nu över i en sittande utredning. Utredare är Håkan Sörman och utredningen ska lämnas till regeringen den 1 juni 2018. Ibland kommer till exempel krav på lokal (kommunal) skatt på vatten- och vindkraft och mineralbrytning, ofta via organisationer som Inlandskommunerna, Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner och Hela Sverige ska leva. I dag utgår ca 110 miljoner kronor per år i stöd som så kallad bygdepeng till vattenkraftkommuner. I Norge handlar det om betydligt större summor till kommuner med vattenkraft. Norska Stortinget har slagit fast ”att vattenkraften är en nationell resurs med stark lokal tillhörighet”. Norska kommuner som upplåter forsar för gemensam elproduktion ersätts för de ingrepp vattenkraftsutbyggnaden medför. Systemet i Norge består av fyra delar; egendomsskatt (fastighetsskatt), naturresursskatt, koncessionsavgifter och koncessionskraft (gratis el till kommunerna). Den kommunala naturresursskatten för kraftföretag utgår med 1,1 öre per KWh till den kommun kraftföretaget är beläget i och med 0,2 öre per KWh till fylkeskommunen, vilket ungefär motsvarar våra landsting. Dessutom får kraftkommunerna koncessionsavgifter från kraftverken samt har rätt att köpa elkraft från dessa till självkostnadspris för kommunens eget behov, så kallad koncessionskraft. Sedan är det ju så att det inte är alla landsbygdskommuner som har vattenkraft, utan långt ifrån och då skulle vinsten inte komma alla landsbygdskommuner till del.
Mats – En kanske mer realistisk lösning – i ett mindre format – som jag själv klurat på är ett system liknande vindkraftens bygdepenning. Tänk tanken att även större industrier, vattenkraftverk och gruvor skulle betala en avgift på sig ett par promille av omsättningen (inte av vinsten, för att undvika trixande och lättare kunna beräkna vad som faktiskt genereras lokalt) som sedan kan sökas av lokala aktörer, exempelvis intresseföreningar. För mitt exempel Bollstasågen skulle det innebära ett par miljoner årligen – en liten summa för SCA men en avgörande skillnad för en utflyttningsort i förfall. Jag tror också att det vore bra för bygdens självförtroende att det är pengar som genereras lokalt och stannar där, i stället för ett bidrag från staten eller EU. Vore detta en möjlig väg att gå?
Sven-Erik – Det finns redan i dag ett sätt att ersätta bygder som på något sätt drabbats av skador till följd av vattenreglering. Detta kallas bygdeavgiftsmedel och regleras i förordning 1998:928 om bygde- och fiskeavgifter. Bygdeavgiftsmedel är en ersättning som vattenkraftsföretagen ålagts att betala i avgift för att minska eller gottgöra skador som vattenregleringen orsakat den berörda bygden. Avgiften betalas in till länsstyrelserna. Bygdeavgiftsmedel kan ges som bidrag till kostnader för att förebygga, minska skada eller som ersättning för skada. Vidare ges medel för allmänna ändamål som främjar näringsliv eller service i bygden eller som är till annan nytta för bygden. Bygdeavgiftsmedlen kan ses som en finansieringskälla som kommer den enskilda bygden tillgodo och som kan öka attraktionskraften. Den som har tillstånd att bedriva vattenverksamhet i form av kraftverk, vattenreglering, vattenöverledning och ytvattentäkt ska betala en årlig bygdeavgift som bestäms av mark- och miljödomstolen. Bygdeavgiftsmedel hanteras av 16 länsstyrelser. Vattenkraftsföretagen betalade totalt drygt 128 miljoner kronor för respektive år 2013 och 2014 i vattenregleringsavgift. Avgifterna som betalats till länsstyrelserna varierar i storlek där de högsta avgifterna går till de nordligaste länen. Av dessa medel går större delen av medlen till området ”allmänna ändamål” och ges till ett brett spektra av investeringar och åtgärder. Länsstyrelserna uppger att bygdeavgiftsmedlen är betydelsefulla för bygderna, särskilt för inlands- och fjällkommuner samt för rennäringen. Det kan vara svårt att hitta andra medel för den typ av insatser som bygdeavgiftsmedlen kan ges till. Det kan ofta handla om mindre eller medelstora belopp men för den förening eller en ideell organisation har satsningen inte kunnat genomföras utan dessa medel. Medlen bidrar till att utveckla näringslivet och en levande landsbygd vilket kommer näringslivet, de boende, inflyttare och besökare till nytta. Tillväxtverket konstaterar att medlen går till insatser för det civila samhället för en levande landsbygd vilket är i enlighet med målet i den regionala tillväxtpolitiken ”utvecklingskraft i alla delar av landet”. Enligt länsstyrelserna uppvisar många projekt positiva samhällseffekter och främjar olika insatser inom civila samhället och som resulterar i förbättrade livsmiljöer för boende och inflyttare eller stärker förutsättningar för näringslivet. Med hjälp av relativt låga belopp för investeringar och insatser skapas en bra livsmiljö och ett stärkt näringsliv. Det handlar också om att möjliggöra och stödja samverkan för nya idéer och lösningar. Västernorrlands län får årligen ca 10 miljoner i bygdemedel. 2015-2016 har medlen fördelats på fyra kommuner: Sollefteå, Sundsvall, Ånge och Örnsköldsvik. Från och med 1 januari 2017 kan även Kramfors och Timrå kommuner beviljas medel. Bygdemedel har beviljats till föreningar och kommuner och då till investeringar som gynnar bygden och näringslivet. Exempel vis har bygdemedel använts till energieffektiviseringsåtgärder, fiberindragning, nytt tak på föreningslokal, skidspår, inköp av brandvarnare och handikappanpassning. Det är inte aktuellt att införa ett system så att även större industrier och gruvor betalar något liknade bygdemedel. Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg att vi i Sverige har ett kommunalt skatteutjämningssystem som i stort sett är ett väl fungerande system. Utjämningssystemet syftar till att garantera att alla kommuner och landsting har likvärdiga ekonomiska förutsättningar. Detta oavsett strukturella förhållanden som befolkningens sammansättning och möjlighet att ge välfärd till invånarna
Mats – Vilka är de bästa landsbygdsskildringarna du vet? (Inom litteratur, film, musik, konst…)
Sven-Erik – Jag gillar ”Hemsöborna” som är en nostalgisk skildring av landsbygden. Jag gillar även ”I tystnaden begravd” av Tove Alsterdal, det är en kriminalroman som till stora delar utspelar sig på landsbygden.
Mats – De talas ofta om storstadsnormen, och hur resten av Sverige ibland framställs på ett exotiserande eller okunnigt sätt. Hur tycker du att landsbygden i allmänhet och ditt hemlän Norrbotten i synnerhet skildras i böcker, filmer och tv-serier?
Sven-Erik – Jag tycker att Norrbotten ofta skildras exotiskt, vilket kanske inte alltid är helt rättvist. Jag tänker till exempel på filmen Jägarna, men den är ju såklart en väldigt spännande film. Mer och mer de senaste åren börjar dock Norrbotten att skildras som ett tillväxtlän där det finns många med hög kompetens, som ett framgångsrikt län där Luleå Tekniska Universitet genererar högre utbildning och även ett län med en storslagen natur.
