Clara Bodén är filmskapare och producent, bosatt på Rödön i Jämtland. Hon nominerades 2015 till en Guldbagge för bästa dokumentärfilm med essäfilmen Lgh + Bil + Allt jag har och äger och fick samma år Östersunds kulturstipendium och LT’s Kulturstipendium.
Vi har bett Clara skriva om Glesbygd.Minns det där sista rummet i det sista kollektivet i det sista boendet i en stad. För mig alltså, inte som någon slutlig dystopi utan bara ett minne. Rommet ligger tett på en kempehygglig park!! Du vill like deg godt! Parken gick jag runt på tio minuter. Sprang den på fem kanske. Jag gjorde ändå många försök att finna något lugn där, trivas, få vara ensam. Visst var parken fin men saknaden efter skogen fanns där hela tiden och var inget som en stadspark fyllde.
Minns när jag lämnade det där kollektivet på 29-årsdagen. Pappa och jag hade vid det här laget blivit ett bra team på att packa in mitt bohag i hans bil. Den här gången behövde vi inte ens en släpvagn. Madrassen låg hoprullad på taket. Jag skrev en lista: Mina möbler. Den blev kort. Minns jag började tycka det var pinsamt att farsan skulle hjälpa mig med det här. Pinsamt att inte ha en egen bil. Pinsamt att ingen man i min egen ålder hjälpte mig. Att det kändes retarderat att sitta där intryckt bland sina grejer (läs: mina kläder och min dator) här i livet i baksätet medan mamma och pappa satt i framsätet och bjöd på Loka och godis. Det som skiljde den här gången från de andra gångerna var att jag tänkte nu händer det här inte igen.
Minns jag tänkte att det måste ha hörts märkliga ljud från mitt rum med den där fina stuckaturen och stora fönstret. Jag brukade köra spellistor som skulle funka för olika västafrikanska dansstilar och släckte lampan och dansade för mig själv. Ensamma snabba fötter mot parkettgolvet. Andetaget. Kroppen i luften. Friheten i dansen. Ibland låg jag på sängen, körde MNK, helst Lars Stenberg i hörlurar och skrattade högt för mig själv. Ibland drog jag täcket över mig och hoppades att dildon lät tyst nog att inte höras. Inte fan vet jag. Fönstret vätte mot innergården och det kändes som att man aldrig var med sig själv, aldrig riktigt ensam i nån riktning. Dom tre tjejerna med höga blanka tofsar som jag delat vardagen där med i ett år, vi sa inte ens hej då. Alla var borta den dag jag åkte. Kanske var det en tyst överenskommelse. Jag ville bara iväg och faktiskt gärna långt bort från dom stela brudarna.[vc_single_image image=”567″]Minns jag längtade efter ensamheten. Tystnaden. Att slippa kliva ut och ha konsumtionen runt knuten, slippa att naturen liksom blev nåt besöksmål. Jag ville att den skulle vara där direkt. Minns att jag längtade efter något eget utanför stan. Kanske hemma i Norrlands fjälltrakter. Minns att jag inte hade några pengar nästan. Minns att jag aldrig framstått som nån som inte haft pengar. Minns att det jag hade mest av var kläder. Minns jag saknade ett språk för det som jag kände, men att jag också kände en stor osäkerhet. Minns också den här rädslan för att det kanske inte alls skulle fungera att släppa taget om staden om jag ville jobba med film. Att jag skulle komma hem till dom som inte haft nåt att hämta där ute i världen liksom. Hem till B-laget.
Minns vi kom till stugan vid Härnösand mitt i natten med den där packade bilen och jag i baksätet. Pappa svängde in på grusvägen med gräs i mitten och natten blev aldrig mörk. Jag stannade hela sommaren i stugan och skulle hitta ett mer permanent boende från september i Jämtland var planen. En dag i augusti ringde en man. Han hade en stuga utanför Östersund, i Krokoms kommun, på Rödön. Gammal jordbruksbygd. 3000:- /månaden skulle han ha och då ingick allt. Jag sänkte min månadshyra med mer än hälften jämfört med Oslo men jag insåg att jag nog behövde en bil. Eller sanningen är att jag hade längtat efter att ha bil och kunna köra på landsvägarna här.
En dag klev ändå Han som aldrig dykt upp i staden upp över tröskeln och började bo hos mig. Då började jag se på mitt boende lite mer kritiskt. Jag hade skaffat en stuga utan rinnande vatten och med ett utedass. Stugan var helt vansinnig kall på vintern, det drog på ett vis som tja, gör att det blir helt löjligt kallt inne på vintern, som värst 4 grader. Jag minns att jag tänkte undra om någon av de närmaste grannarna vet att jag bor här i den lilla stugan. Nu förstår jag att det är klart att dom gjorde. En dag dök upp en möjlighet att hyra ett hus på en granngård typ en kilometern ner mot sjön, alltså väldigt nära men på en helt annan typ av gård. Så flyttade vi in på 140 kvm. Plötsligt var det som att, om boendet är en statusmarkör, att vi hade jag gjort en helomvändning och vi började inkluderas på byn, dras in i vardagen på den här platsen. Väglyseavgiften i den lokala vägföreningen. Inbjudningar till bygdegården. Stödmedlemskap till idrottsföreningen. Det här med skogen som ägande i generationer dyker upp. Skogsbruk. Generationsskiften. Jakträtt och jaktlicenser. Det att nästan alla nya bekantskaper hade hus. Den där påtagliga känslan att kvinnor blir mammor vid yngre ålder här. Respekten inför det. Kamp för att riva en gammal kraftstation och låta vattnet flyta fritt. En annan närhet till politiken. Plötsligt var vi blivande föräldrar i en föräldragrupp. Plötsligt har jag bott 5 år här. Så länge har jag aldrig bott på någon annan plats annat än hemma hos mina föräldrar.
När jag skriver detta är jag bortrest i jobb. Skriver: Detta vill jag ha sagt: Givetvis spelar det roll i vilken omgivning kulturskapare verkar i. Jag går trapporna upp till Södra teatern. Ser allt guld i taket. Ser den tomma scenen. Ser kroppar uttrycka massor. Hör musiken. Tänker att människor gör så oerhört mycket fint, är sådana explosioner av värme och rörelse, utveckling och nåt man lärt sig och förfinat. Jag tänker att det är så lätt att förstå stadens attraktionskraft. Tänker också på att det är lätt att få intrycket i staden att livet handlar om människan. Att vi är alltings centrum. Men vad gör tio mils utsikt över vidderna från barndomens fönster med ett barn, men också med den som sen blivit vuxen?
En gång var vi, alla nästan, del av detta: Bondenationen. Den glesa bygden. Självförsörjningen. Bygemenskapen. Naturen in på knuten. De flesta förstod naturen på ett annat vis, kunde läsa den, leva med den. Ibland kan jag känna att det är lika bra att vägra debatten idag om glesbygden eftersom den måste presenteras i det där första rummet för en primärt urban publik eller väljarbas som inte ska sucka och tappa intresset bara vid ordet glesbygd eller bli alltför konfronterad med någonting som sätter frågetecken vid det egna livsvalet. Så jag vill egentligen bara berätta minnet om när jag lämnade en tät plats för denna glesare bygd och ställa några frågor som funnits med mig senaste året:
Vad omger dig? Vad kan du se? Alltså inte folk, familj, någons barn eller så utan runt dig, hur är horisonten? Vad gränsar kroppen emot? Vilka frågor ställer omgivningen, varje dag? Vad påminner den dig om? Vems kamp blir din och du en del av? Vad har du förmåga att se?
Clara Bodén 8 oktober 2017
