29 augusti, 2019

”Ni känner inte skräcken som brinnande kroppar sprider”

Den syriska journalisten och författaren Suzanne Ibrahim är just nu fristadsförfattare i Östersund. I dagarna utkommer hennes dagbok När vinden exploderar mot min hud på svenska. Boken är en sorgkantad skildring av hennes kamp för att upprätthålla vardagslivet under det eskalerande kriget.

Hur är ditt liv i Östersund nu, jämfört med i Syrien?
– Oj, det är svårt att ens jämföra. En stor skillnad är klimatet såklart, och storleken på städerna: i Damaskus bor det 6 miljoner människor, det är tung trafik och mycket socialt liv. Här i Östersund å andra sidan känner jag mig säker och lugn. Jag kan njuta av naturen som alltid är nära. Jag har fått nya vänner och lär känna en ny typ av samhälle och kultur. Det är värdefullt att få de här nya erfarenheterna – ett nytt spår i livet.

Du fick en plats i ICORN:s fristadsprogram för författare. Vad kände du när du hörde att du kunde lämna Syrien och bo i Sverige i två år?

– Det där var en ganska lång resa. Hela processen tog fem månader och då hade jag extrem tur. När jag sökte var mitt enda mål att lämna Syrien och inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att jag skulle hamna just här: I Sverige, i Östersund. När jag läste att Östersund accepterat min ansökan och erbjudit mig en skyddsplats började jag direkt googla för att förstå var Östersund låg. Det var min lyckligaste enskilda stund under sju års krig i Syrien. Direkt föddes nya idéer och förhoppningar.

I Syrien var du journalist och författare. Var det ens möjligt att jobba som journalist i Syrien?
– Det var aldrig lätt. Censuren var ständigt närvarande, även innan kriget bröt ut, och det blev värre när kriget väl började. De styrande visste att jag hade mina egna perspektiv så mina artiklar lästes alltid noggrant innan publicering. Många refuserades eller ändrades kraftigt. Men jag skrev också för en webbtidning där jag utvecklade metoder för att kunna få fram det jag ville ha sagt och samtidigt undvika problem med myndigheterna, för att rädda min familj och mig själv.

När kriget bröt ur fortsatte du att skriva dagbok om ditt liv och vardag, även om den blir mindre och mindre vardaglig. Varför fortsatte du att skriva, mitt under brinnande krig?
– Det kan vara trist att skriva dagbok. Efter ett tag upprepar sig saker och ting och då är det lätt att lägga av. Men den 11 mars 2011 insåg jag att något konstigt höll på att hända runt omkring mig. Något som ingen i Syrien hade upplevt tidigare, och det där konstiga kom att ändra våra liv totalt på några månader. Som skribent och journalist ville jag försöka se, höra och förstå allt som hände. Det fanns inte så många svar att finna eftersom ingen förstod vad som hände.

 Vad betydde skrivandet för dig under de där åren?
– Skrivandet var mitt sätt att balansera och läka. För mig handlar skrivandet generellt om språkets förmåga att skapa kopplingar och genom de kopplingarna att förstå världen. Under krigsåren var skrivandet därtill mitt sätt att andas, lugna ner mig, och känna att jag fortfarande var en normal, riktig människa. Under kriget blev min fysiska plats mindre och mindre. Skrivande var mitt sätt att expandera mitt utrymme, min värld, för att kunna andas lättare.

Du skriver fram väldigt vackra bilder av Syrien och ditt liv där före kriget. Det blir en otroligt sorglig och mörk kontrast mot hur ditt liv utvecklades. Hur lever du med den här kontrasten?
– I början var det helt omöjligt att acceptera att det som skedde kunde hända i Syrien. De första månaderna hoppades vi att det skulle lösa sig på ett fredligt sätt. Det gjorde det inte. Vad gäller de där vackra minnena och bilderna i min själ och i min dagbok: den sorgen har inget slut. Varje sång jag hör från Syrien, varje vän jag möter, varje telefonsamtal från någon därhemma får mig att gråta. Jag hoppas att Syrien kan bli lika fredligt och vackert som det var en gång, och när tragedin tar slut för det syriska folket kan jag kanske, kanske bli av med den här känslan.

Nästa vår har du tillbringat två år i Östersund och är klar i ICORN:s fristadsprogram. Hur ser dina drömmar för framtiden ut?
– Jag hoppas jag kan få permanent uppehållstillstånd i Sverige och stanna i Östersund. Jag hoppas att min bok blir väl emottagen av publiken, så att jag kan få skriva klart min nästa bok som ska fokusera mer på mänskliga relationer och hur de påverkades av kriget.

Till sist: vad tror du att svenskar har svårt att förstå om hur det är att leva i krig?
– Det är väldigt annorlunda att höra om krig och att leva i krig. Visst får ni information, nyheter och bilder från Syrien men ni känner inte dofterna, hör inte ljuden, skrikandet, känner inte skräcken och rädslan som brända kroppar och förstörda städer skapar. Ni vet inte hur det är att försöka att undvika att bli slaktad, hur man måste kämpa för att leva ett vardagsliv. Ni kan inte föreställa er känslan av att plötsligt inte kunna nå sitt eget hem i sin hemstad. Det är omöjligt att föreställa sig synen av hundratusentals människor som lämnar allt de har för att fly. Bara för att inte dö. Jag har lärt mig att Sverige inte har varit i krig på 200 år och jag önskar er verkligen evig fred.


Suzanne Ibrahim är poet och journalist från Homs i Syrien. När vinden exploderar mot min hudges ut i dagarna på svenska. Suzanne är fristadsförfattare genom ICORN 2018-2020. Det finns idag 24 fristäder i Sverige som är med i det internationella fristadsprogrammet ICORN. Svetlana Aleksijevitj var fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008.

29 augusti, 2019